A New Hope

Hur kan man känna sig så värdelös,oönskad och massor mer på en och samma gång. 

Även fast jag nu har några vänner som vill umgås med mig så känner jag mig lika ensam som 

jag gjorde innan. Mest pga av mig själv för att jag vart så ensam så länge så är jag så rädd

och värdelöss att jag inte vågar fråga om någon vill hitta på något så man sitter fortfarande

mest hemma ensam även fast man vill ut och umgås med folk. 

Problemet slutar inte där. Jag är även rädd att svara ja om någon frågar mig och jag vet

inte varför det är så. Förmodligen samma sak där, att jag har vart så ensam så länge

och helt plötsligt så har man någon som frågar och då har det gått så lång tid att man

är ovan och rädd för att umgås med folk. 

Jag hatar verkligen mitt liv och hoppas någon gång i framtiden att jag kan få leva ett normalt liv

som den tjej jag verkligen är och vågar umgås med dom som vill det.

Igår så åkte jag ner till Göteborg för att träffa Anna som jag aldrig träffat innan. 

Jag kan säga att jag var jätte nervös eftersom jag har egentligen problem med att träffa folk. Men

jag vet inte vad det är med just henne. Det bara släppte direkt och var som vi hade vart vänner i flera år

och träffats massor av gånger. 

Anna hade bokad tid på Kicks för makeuprådgivning så jag fick sätta mig i en stol mitt i butiken och Amanda som skulle ta hand om oss kom och frågade vad jag var intresserad utav. Anna började berätta lite saker som vi hade tänkt oss. Så allt började med att jag plockade ögonbrynen och det kändes lite men var inte farligt. Amanda som gjorde jobbet tyckte jag hade så fina ögonbryn och ville inte göra dom för smala för det är på väg ut så hon gjorde vad hon tyckte var lagom och det blev jätte fint. 

Jag blev förvånad att både personalen och även kunderna inne på Kicks brydde sig inte något alls om att det var jag som satt där för det var en av dom sakerna jag var nervös för. Men Amanda berätta att det är väldigt accepterat i Göteborg.

Efter hon var klar med att plocka ögonbrynen så fortsätte hon med att sätta makeup på mig och snacka om vilken djungel det är men jag ska allt lära mig det också. Det blev jätte fint och jag kan erkänna att jag då var jätte nervös för jag skulle gå men sminket hela dagen i Göteborg. 

När vi var klara på Kicks så började vi leta efter det hotell som min vän skulle sova på. Så vi gick egnom hela 5:an huset bland en massa folk och inte en ända person kollade konstigt på mig även fast man fick ögonkontakt och vilken skön skänsla det var.

Senare på dagen när Anna var in checkad på hotellet så gick vi vidare och tog en god lunch på en kebeb bar och vi satt och pratade en bra stund och hade det jätte trevligt. 

Det började bli lite sent och min vän kom på att vi skulle ta hål i öronen också så vi skyndade oss in till en butik som gjorde det. Även dom var jätte trevliga och hjälpte mig så nu har jag hål i öronen och det blev jätta bra.

Efter vi var klara med det så kände vi att vi bara ville sitta och ta det lungt så vi gick tillbaka till den kebeb baren och sätte oss där och tog något att dricka och var där några timmar tills mitt tåg skulle åka hem.

Min vän ville ta ett kort på mig i baren. 

Här får ni se hur det blev före och efter kort.

Före

Efter

Detta var en av dom bästa dagarna i mitt liv stort tack.   

Kram

Tack mamma för du gjorde den jätte fina flätan på mig. ^-^

Idag var jag oss logopeden och det gick sådär. Jag hade inte kunnat öva så mycket eftersom jag haft problem med halsen och mått ganska dåligt senaste tiden men vi prata lite. Vi prata även om adamsäpplet som syns ganska mycket tycker jag. Så min logoped sätte upp mig på kö för att få träffa en läkare som ska känna och kolla om man kan slipa ner den lite så den inte kommer synnas lika mycket.. 

Kram

Jo-Anna

Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med räddslan av att träffa och prata med folk. Jag vill så gärna försöka lära känna nya vänner så jag slipper va så mycket själv. Men det är väldigt svårt när man blev så rädd av att va sig själv när alla mina gamla vänner lämna mig. 

Vad kan man göra ?

För jag vill ha fler vänner men kommer förmodligen aldrig att få.

Kram

Jo-Anna

På dom senaste dagarna så har jag sovit så lite att jag är trött hela tiden och har sån huvudvärk.. Vet inte varför jag inte kan sova eftersom jag är trött men när jag lägger mig så somnar jag och typ vaknar efter 5-10 min och så håller det på hela nätterna.. =,(

Imorse så ringde en från Vänersborgs Psykiatri avd och sa att jag hade fått ny tid till en Psykolog som jag har väntat på länge.. ^_^ Så nu på Ons ska jag dit och träffa henne och hoppas att hon kan hjälpa mig att må lite bättre.

Kram

Det var en varm sommar kväll och det var festival i Vänersborg där jag bor och det var en massa folk ute och hade det jätte trevligt. Så klart så var jag dum nog att åka dit och stod ensam i ett hörn och såg hur roligt alla hade det med varandra. Jag var den ända där som var ensam. Även mina gamla kompisar var där och satt vid ett bord och åt och drack tillsammans. Även fast många utav dom såg mig och gick för bi mig så sa dom aldrig hej eller bjöd med mig till bordet så jag fick stå där ensam.. Tillslut så började jag känna mig ensam och ledsen och började gå därifrån och när jag hade sätt mig så cyckeln och var på väg hem så brast det bara för mig och jag började gråta och kände hur värdelös jag egentligen är. hela vägen hem som tog 10 min så grät jag och även när jag kom hem så kunde jag inte sluta gråta jag försökte till och med ta livet av mig.. Det var då jag bestämde mig för att söka hjälp om min depression.

Jag åkte till Alingsås flera gånger under tiden jag var på Miroi och dem i gruppen började fråga vad jag gjorde och jag ville ju inte berätta som det var så jag ljög om att jag skulle till Alingsås och träffa en läkare för mitt knä som är inget fel med.

Det finns så mycket som jag missade bara för att jag var så rädd för att berätta och vara mig själv. Jag vet bland annat så starta dem en grupp på Facebook där dem flesta i gruppen var med. Men inte jag för jag var så rädd för vad dem skulle få reda på för en viss information om att jag var transexuell stod på min profil.

Jag våga inte ens ge ut mitt mobilnummer för att jag var rädd. Nu i efterhand så vet jag inte ens vad jag var rädd för.

Gruppen på Miroi hitta på mycket roliga saker att göra som jag avstod ifrån eftersom jag mådde så dåligt. Ingen kanske märkte att jag mådde dåligt men jag gick till utbildningen och direkt efter raka vägen hem.

Jag träffa några väldigt snälla i gruppen som jag fortfarande har kontakt med och som nu vet om allt.